Herregud vad fort man glömmer. Man glömmer hur extremt jobbig och påfrestande den sista tiden som gravid var och man glömmer hur stor och otymplig mage man faktiskt hade. Satt och kollade igenom bilder på magen som jag för 9 dagar sedan inte tyckte var alltför stor medans jag inte ens kan förstå nu att jag sett ut sådär. Allting känns så fruktansvärt långt bort och jag minns knappt tiden innan Williot kom. Det är som att han alltid varit här. Kan inte förstå att min lilla älskling redan är 9 dagar, tiden bara springer iväg.....  

För 9 dagar sedan 

Idag 

love, r.s. 

finns inte ord för hur mycket jag älskar denhär lilla människan..... 

love, r.s. 

Idag är det 10 dagar kvar till bf. 10 dagar som lika gärna skulle kunna vara 24 dagar om karma hinner ifatt mig och jag går över tiden och kanske till och med måste bli igångsatt. En sak är iallafall säker, går jag över tiden så blir det inga glada miner från min sida. Lillemans kläder är tvättad, struken och ihopvikta. Sängen är ihopsatt, sänkläderna är tvättad och struken och det är bäddat och fint. Förlossningsväskan är packad. Och jag känner mig någorlunda redo, så redo som man kan bli iallafall inför det som komma skall. Ska bli så himla skönt när han väl kikat ut. Då ska jag äntligen fokusera och lägga all min tid och energi på honom, fullt och helhjärtat. 

Dåligt med uppdatering ifrån mig också den sista tiden, men mina hormoner har spelat mig ett spratt. Har pendlat mellan att vara arg, ledsen och förvirrad. Sett tillbaka på hur det skulle och borde ha varit. Fastnat i hur besviken jag är på människor och att jag faktiskt inte gjort mig förtjänt utav att gå igenom dethär helt ensam.. Men nu är det ett nytt år med nya fina tankar och bättre människor, ska utnyttja det fullt ut och enbart umgås med folk som är värd det och min tid. 

-  

i've learned that you cannot make someone love you. 

all you can do is be someone who can be loved.  

the rest is up to them.  

i've learned that no matter how much i care, some people just don't care back.  

and it's not the end of the world. 

love, r.s. 

24 dagar kvar tills det är beräknat att bebben ska kika ut. Tiden börjar rulla på och nu kan det ju i princip hända när som helst. Är så himla nyfiken på vad det är för liten människa som ligger i min mage och hur han ser ut. 

Många utav er verkar vara intresserad och tjatar om bilder på magen så jag tänkte såklart bjuda er på det :) 

v. 37 

love, r.s. 

Äntligen börjar jag komma tillbaka till min vardag och livet igen. Att ta en paus från allt var det absolut bästa som kunde hända mig. Jag har fått den tid jag behövde för att läka någorlunda, samla energi och fokusera på det som faktiskt är värt att fokusera på. Lärt mig att skjuta undan kommentarer och människor som inte är värd min tid. Kan inte påstå att jag är där jag vill vara än, men jag är en bra bit på vägen. 

Har fått många kommentarer om eric, hans nya tjej och tankar om dem. Men jag väljer att inte publicera dem utan raderar allihopa istället. Jag skriver här för att berättar om min graviditet och mitt liv och eftersom varken någon utav dem är en del utav det längre så skippar vi dem båda från och med nu. Nog sagt om detta. 

Gick in i v.36 häromdagen och insåg att det trots allt inte är någon dans på rosor att vara gravid. Att bara vända sig i sängen är en ansträngning i sig nuförtiden. Kliver upp 5-6 gånger varje natt och är panik kissnödig. Och mitt illamående har kommit tillbaka och är värre än någonsin, spyr numera från både mun och näsa, samtidigt. Förvärkar från helvetet, vill för det mesta bara dö när dem sätter igång. Kan inte låta bli att undra om jag ens pallar med en riktig förlossning med riktiga värkar? Jag har bara gått upp 5 kilo sammanlagt under graviditeten och kan inte förstå hur folk som gått upp t.ex. 15 kilo orkar med all extra vikt?! Min kropp har redan gett upp. 

Men nu hoppas jag bara att dessa 4 sista veckor går snabbt. Eller ännu bättre, att han kikar ut typ 2 veckor förtidigt ;) 

Tänk att även jag kunde böja mig ner och knyta mina egna skor en gång i tiden, såhär snygg ska jag snart bli igen!  

love, r.s. 

Såhär ser mina nätter ut, omöjligt att kunna sova - är lilleman vaken så är alla vaken.  

love, r.s. 

Ibland kan jag inte låta bli att känna mig som världens svagaste människa när jag drar igång med mina krokodil tårar och blir en jävla cry baby på grund av att livet faktiskt är lite tufft just nu. Funderar ständigt på varför just jag förtjänar att känner såhär. Men sen kan jag inte låta bli att vara så jävla stolt och nöjd över mig själv när jag läser alla möjliga gravidbloggar och allas berättelser om hur dem aldrig någonsin skulle klarat av sina graviditeter utan deras pojkvänner som ställer upp med att trösta, laga mat, lyssna, ge dem massage och peppa. När jag väl inser att jag faktiskt klarat dethär helt själv. Jag har stått ut med att spy 24/7 samtidigt som jag var tvungen att laga mat, städa, diska och jobba. Jag har inte haft någon pojkvän som masserat mina fötter efter en lång dag eller som tyckt synd om mig när jag brytit ihop. Jag har gått igenom dessa 32 veckorna helt ensam, jobbat på två olika jobb två olika pass varje dag , stått ut med allt skit och blivit sviken utav en av dem människorna som jag värderat högst i hela världen. Och trots detta så står jag fortfarande upp. 8 veckor kvar tills lilleman förhoppningsvis kikar ut och jag får min "belöning" för denhär mödan. Då kan jag äntligen kolla tillbaka på dethär och inse hur jävla stark jag faktiskt är och att jag aldrig någonsin förlorade någon, utan att någon förlorade oss. Jag sa ifrån för mitt barns bästa och gav upp någon som jag älskar för någon som jag älskar tusen gånger mer, hur ska jag någonsin kunna ångra det? Denhär sista tiden ska jag enbart tänka på mig och lilleman, fokusera, samla energi och förbereda mig så gott det går på det som väntar. Jag har varit dum som svalt det mesta och förlåtit. Älskat och gett en ny chans. Mig har man kunnat sparka på medans jag legat och jag endå stått där och försökt förstå. Men mitt barn är värd mer än så, mitt barn är värd så mycket mer än dig......  

love, r.s. 

Snacka om att livet kan vända fort. Igår behövde jag en dag ledigt ifrån jobbet för att stanna hemma och få må sådär riktigt dåligt, till att vakna imorse pigg och fräsch och fundera på vafan jag var ledsen över igår? 

Ska man verkligen tillåta sig själv att må dåligt på grund av en annan människa som både ljuger och sviker? Nej tack, passar den "karln" vidare till någon annan som ligger på hans nivå istället! Det är bara att bita ihop och inse att vi inte spelar på samma planhalva längre, inte i samma division heller för den delen ;) 

Nu ska jag klä på mig och åka iväg för att pussa på en fin vän! 

love, r.s.