Ibland kan jag inte låta bli att känna mig som världens svagaste människa när jag drar igång med mina krokodil tårar och blir en jävla cry baby på grund av att livet faktiskt är lite tufft just nu. Funderar ständigt på varför just jag förtjänar att känner såhär. Men sen kan jag inte låta bli att vara så jävla stolt och nöjd över mig själv när jag läser alla möjliga gravidbloggar och allas berättelser om hur dem aldrig någonsin skulle klarat av sina graviditeter utan deras pojkvänner som ställer upp med att trösta, laga mat, lyssna, ge dem massage och peppa. När jag väl inser att jag faktiskt klarat dethär helt själv. Jag har stått ut med att spy 24/7 samtidigt som jag var tvungen att laga mat, städa, diska och jobba. Jag har inte haft någon pojkvän som masserat mina fötter efter en lång dag eller som tyckt synd om mig när jag brytit ihop. Jag har gått igenom dessa 32 veckorna helt ensam, jobbat på två olika jobb två olika pass varje dag , stått ut med allt skit och blivit sviken utav en av dem människorna som jag värderat högst i hela världen. Och trots detta så står jag fortfarande upp. 8 veckor kvar tills lilleman förhoppningsvis kikar ut och jag får min "belöning" för denhär mödan. Då kan jag äntligen kolla tillbaka på dethär och inse hur jävla stark jag faktiskt är och att jag aldrig någonsin förlorade någon, utan att någon förlorade oss. Jag sa ifrån för mitt barns bästa och gav upp någon som jag älskar för någon som jag älskar tusen gånger mer, hur ska jag någonsin kunna ångra det? Denhär sista tiden ska jag enbart tänka på mig och lilleman, fokusera, samla energi och förbereda mig så gott det går på det som väntar. Jag har varit dum som svalt det mesta och förlåtit. Älskat och gett en ny chans. Mig har man kunnat sparka på medans jag legat och jag endå stått där och försökt förstå. Men mitt barn är värd mer än så, mitt barn är värd så mycket mer än dig......  

love, r.s. 

Snacka om att livet kan vända fort. Igår behövde jag en dag ledigt ifrån jobbet för att stanna hemma och få må sådär riktigt dåligt, till att vakna imorse pigg och fräsch och fundera på vafan jag var ledsen över igår? 

Ska man verkligen tillåta sig själv att må dåligt på grund av en annan människa som både ljuger och sviker? Nej tack, passar den "karln" vidare till någon annan som ligger på hans nivå istället! Det är bara att bita ihop och inse att vi inte spelar på samma planhalva längre, inte i samma division heller för den delen ;) 

Nu ska jag klä på mig och åka iväg för att pussa på en fin vän! 

love, r.s. 

Kommer jag någonsin kunna sätta mig ner och gilla läget? Känna mig någorlunda nöjd över situationen och känna att detta trots allt är helt okey?  

Jag måste varit en himla dum och hemsk människa i mitt tidigare liv som förtjänar att må såhär och behöva gå igenom dethär just nu.  

Jag valde aldrig att bryta upp med eric för att det var så jag ville ha det eller för att mina känslor hade försvunnit. Jag valde att göra det beslutet för att jag trodde att det skulle gynna oss i det långa loppet. Som en "varning" att det faktiskt var dags att tänka om och ändra sig. Prioritera mig och vårat barn.  

Trots att jag menade väl så sitter jag där jag sitter idag. Men hur skulle jag någonsin kunna veta eller ens vara beredd på att han bara veckor efter att vi gjort slut väljer att gå vidare med livet, med en annan tjej? Att han gör så efter att knappt 1 vecka innan tagit kontakt med mig och påstått att han vill att vi ska lösa allting, han och jag, tillsammans. Känns som att någon slagit undan mina ben, kapat mig från midjan och neråt och att jag kommer ligga här på marken föralltid utan att lyckas ta mig upp igen.  

Vilket helvete att veta att jag inte har någon att dela dethär med. Att killen som det var meningen att jag skulle vara med är med någon annan. Mitt barn kommer aldrig få växa upp med båda sina föräldrar. Och någon annnan kommer så småningom ta hand om mitt barn.  

Kan inte förklara denhär känslan. Det hugger och skaver i kroppen. Har panik och inser att jag helt och hållet tappat greppet. Vi kan varken med ord eller handlingar göra dethär ogjort längre.  

Har sett på reprisen utav "drömmen om ett barn" och bölat ännu mer. Tycker att det är så orättvist och fel att människor som älskar varandra och försöker skaffa ett barn får missfall eller kanske till och med aldrig lyckas bli gravida. Och här sitter jag och kan inte se positivt i någonting alls just nu. Förtjänar jag ens mitt barn då? Förtjänar jag allt det fina som komma skall?  

Ska jag någonsin kunna ta mig upp från botten och tänka klart? Se framemot dethär på samma sätt som jag gjort innan och se samma lycka i det nu som jag gjorde då? 

Ni kanske undrar varför jag skriver av mig och lämnar ut hela mitt privatliv i en stackars blogg? Jag vill helt enkelt kunna gå tillbaka sedan och läsa om hela min graviditet och tyvärr är dethär helvetet något som hör till just nu... simple as that! 

love, r.s. 

Jag vet att det pratas och spekuleras en hel del om mitt och eric's förhållande. Och istället för att fortsätta vara tyst och framstå som boven i dramat så väljer jag att en gång för alla berätta min version av allt dethär, sanningen. 

För ungefär 1½-2 månader sedan valde jag att avsluta mitt och eric's förhållande pga att han prioriterade både sin tid och sina pengar på utgångar och sprit istället för att sitta hemma iallafall 1 dag med mig någon helg ibland samt bidra med saker till bebisen eftersom det är en hel del som behövs och som kostar en hel del pengar också. Efter att jag gjorde slut med honom lämnade han min lägenhet med ett par väl valda sista ord "jag hoppas att du och barnet får ett bra liv, jag väljer iallafall att inte vara en del av det". Den kvällen valde jag att eric inte var välkommen tillbaka hit upp trots att han både ringde och messade att han tog tillbaka det han sagt och att vi skulle få världens finaste barn tillsammans. Det är även från och med den kvällen som blev början på att riktigt jävla helvete.  

Jag anser att även om man väljer att inte längre vara ett par och att kärleken har dött ut så visar man varandra så pass mycket respekt att man iallafall väljer att inte ringa och hota sitt gravida ex, eller ännu värre - tillåter sina vänner eller sin nya tjej att göra detta.  

Eric har själv berättat för mig att hans mamma varit nyfiken och undrat en hel del om oss. Hur vi har det, vad vi planerar och om vi fortfarande är ett par. Eric har då ännu en gång valt att inte berätta hela sanningen utan istället sagt "jag vill inte vara tillsammans med någon för ett barns skull". Tycker det är ett par dåligt valda ord då det var jag som valde att avsluta dethär eftersom eric visat sig vara allt annat än jag någonsin trott. Förstå mig inte fel, det handlar absolut inte om vem som valde att avsluta vårat förhållande utan det handlar om att han väljer att dra alla olika sorters lögner och genvägar för att rädda sig själv, medans han struntar i hur jag framstår i alla möjliga situationer.  

Han har även förnekat att vi ens haft en relation till sina föräldrar. Ännu en gång får han mig att framstå som ett billigt luder när han beklagar sig över att han faktiskt inte vet eller kan lita på att han är pappan till vårat barn. Detta är såklart lögner på inga som helst grunder. Han väljer alltså alla fula knep och alla olika vägar för att framstå som ett offer och rädda sitt egna skinn medans jag som är gravid med tusentals hormoner i kroppen fått stå ut med allt skit snack,rykten och alla möjliga lögner.  

Dethär som jag berättat om nu är bara en liten del i ett stort hav av svek och besvikelser. Hade ni levt mitt liv dem senaste 4 månaderna hade nog ingen utav er förstått hur jag orkat.  

Han har även försvunnit en helg för att jobba på plantskolan uppe i östersund, ca 2 veckor efter att han kommit hem kom det fram att han befunnit sig på yran den helgen.  

Han har ringt mig efter skjuts från krogen mitt i natten och medans jag har suttit inne i stan i över 1 timme och ringt som en dåre har han valt att inte svara eftersom han redan lämnat krogen med sitt ex.  

Han ljuger om att han sover hemma på helgerna fastän han inte gör det och påstår sedan att han inte har någonting att dölja.  

Och han har mage att hånglat upp andra tjejer på krogen medans han haft en gravid flickvän hemma som välkomnat honom mitt i nätterna helt ovetandes om vad som hänt under kvällen. 

Droppen för mig var ändå när jag en dag från ingenstans får ett sms utav honom "jag trodde jag skulle klara av att få barn, men det gör jag inte. Så du klarar av dethär bättre ensam" 

Trots detta helvete så har jag inte en enda gång och kommer aldrig heller att ångra att jag behöll vårat barn utan kan istället se tillbaka på dethär och vara en erfarenhet rikare och snäppet starkare än jag var innan. Jag hade såklart önskat att situationen sett annorlunda ut och att jag haft en pojkvän att dela alla stunder och händelser med. Men livet blir inte alltid som man hoppats på och trots att jag ångrar nu att jag ens sett åt eric från första stund så gav han mig det finaste som finns i hela världen - vårat barn. 

Men jag hoppas ändå för hans skull att han kan stå där rak i ryggen när vårat barn kommit och minnas att han valde bort sitt egna kött och blod för fyllor på krogen. Och om han nu ändrar sig någongång och vill vara en pappa till sitt barn har förståelse till varför han inte kommer kunna träffa lilleman varje dag eller så pass ofta som han kanske vill. Visst, vi alla gör någon gång dåliga val och misstag. Men att välja bort sitt egna barn är för mig oförlåtligt.  

Jag vet att många människor som läser dethär gottar sig och mår bra utav att mitt liv inte blev som jag hoppats på, men vet ni vad? Dethär bjuder jag på! Jag är så himla tacksam och glad över vad jag fått ut av dethär och att jag äntligen insett vilka som är mina riktiga och sanna vänner. Vilka som aldrig högg mig i ryggen eller baktalade mig när jag gick igenom en utav dem jobbigaste perioderna i mitt liv och behövde dem som mest.  

Jag är tacksam över vad som komma skall, min familj som ställt upp till 110%, och mina fina vänner - gamla som nya.  

mannen i mitt liv, <3 

love, r.s. 

Det börjar kännas rätt tungt att vara preggo just nu. Ont i rygg, stel i leder, dålig sömn och ett fruktansvärt tryck under revbenen. Vill inte ens tänka på hur jag kommer må i slutet av graviditeten. Vaknar och måste kissa 3-6 gånger per natt, sen är det omöjligt att somna om. Hittar ingen sovställning som är skön och där ligger jag vaken och vänder och vrider på mig, suckar och stönar. Ett riktigt gnälligt inlägg blev det idag. Men är det ingen utav er som har något tips? En bra sovställning eller något som man kan göra med ryggen för att det ska kännas bättre? Tacksam för förslag! 

love, r.s.