Jag vet att det pratas och spekuleras en hel del om mitt och eric's förhållande. Och istället för att fortsätta vara tyst och framstå som boven i dramat så väljer jag att en gång för alla berätta min version av allt dethär, sanningen. 

För ungefär 1½-2 månader sedan valde jag att avsluta mitt och eric's förhållande pga att han prioriterade både sin tid och sina pengar på utgångar och sprit istället för att sitta hemma iallafall 1 dag med mig någon helg ibland samt bidra med saker till bebisen eftersom det är en hel del som behövs och som kostar en hel del pengar också. Efter att jag gjorde slut med honom lämnade han min lägenhet med ett par väl valda sista ord "jag hoppas att du och barnet får ett bra liv, jag väljer iallafall att inte vara en del av det". Den kvällen valde jag att eric inte var välkommen tillbaka hit upp trots att han både ringde och messade att han tog tillbaka det han sagt och att vi skulle få världens finaste barn tillsammans. Det är även från och med den kvällen som blev början på att riktigt jävla helvete.  

Jag anser att även om man väljer att inte längre vara ett par och att kärleken har dött ut så visar man varandra så pass mycket respekt att man iallafall väljer att inte ringa och hota sitt gravida ex, eller ännu värre - tillåter sina vänner eller sin nya tjej att göra detta.  

Eric har själv berättat för mig att hans mamma varit nyfiken och undrat en hel del om oss. Hur vi har det, vad vi planerar och om vi fortfarande är ett par. Eric har då ännu en gång valt att inte berätta hela sanningen utan istället sagt "jag vill inte vara tillsammans med någon för ett barns skull". Tycker det är ett par dåligt valda ord då det var jag som valde att avsluta dethär eftersom eric visat sig vara allt annat än jag någonsin trott. Förstå mig inte fel, det handlar absolut inte om vem som valde att avsluta vårat förhållande utan det handlar om att han väljer att dra alla olika sorters lögner och genvägar för att rädda sig själv, medans han struntar i hur jag framstår i alla möjliga situationer.  

Han har även förnekat att vi ens haft en relation till sina föräldrar. Ännu en gång får han mig att framstå som ett billigt luder när han beklagar sig över att han faktiskt inte vet eller kan lita på att han är pappan till vårat barn. Detta är såklart lögner på inga som helst grunder. Han väljer alltså alla fula knep och alla olika vägar för att framstå som ett offer och rädda sitt egna skinn medans jag som är gravid med tusentals hormoner i kroppen fått stå ut med allt skit snack,rykten och alla möjliga lögner.  

Dethär som jag berättat om nu är bara en liten del i ett stort hav av svek och besvikelser. Hade ni levt mitt liv dem senaste 4 månaderna hade nog ingen utav er förstått hur jag orkat.  

Han har även försvunnit en helg för att jobba på plantskolan uppe i östersund, ca 2 veckor efter att han kommit hem kom det fram att han befunnit sig på yran den helgen.  

Han har ringt mig efter skjuts från krogen mitt i natten och medans jag har suttit inne i stan i över 1 timme och ringt som en dåre har han valt att inte svara eftersom han redan lämnat krogen med sitt ex.  

Han ljuger om att han sover hemma på helgerna fastän han inte gör det och påstår sedan att han inte har någonting att dölja.  

Och han har mage att hånglat upp andra tjejer på krogen medans han haft en gravid flickvän hemma som välkomnat honom mitt i nätterna helt ovetandes om vad som hänt under kvällen. 

Droppen för mig var ändå när jag en dag från ingenstans får ett sms utav honom "jag trodde jag skulle klara av att få barn, men det gör jag inte. Så du klarar av dethär bättre ensam" 

Trots detta helvete så har jag inte en enda gång och kommer aldrig heller att ångra att jag behöll vårat barn utan kan istället se tillbaka på dethär och vara en erfarenhet rikare och snäppet starkare än jag var innan. Jag hade såklart önskat att situationen sett annorlunda ut och att jag haft en pojkvän att dela alla stunder och händelser med. Men livet blir inte alltid som man hoppats på och trots att jag ångrar nu att jag ens sett åt eric från första stund så gav han mig det finaste som finns i hela världen - vårat barn. 

Men jag hoppas ändå för hans skull att han kan stå där rak i ryggen när vårat barn kommit och minnas att han valde bort sitt egna kött och blod för fyllor på krogen. Och om han nu ändrar sig någongång och vill vara en pappa till sitt barn har förståelse till varför han inte kommer kunna träffa lilleman varje dag eller så pass ofta som han kanske vill. Visst, vi alla gör någon gång dåliga val och misstag. Men att välja bort sitt egna barn är för mig oförlåtligt.  

Jag vet att många människor som läser dethär gottar sig och mår bra utav att mitt liv inte blev som jag hoppats på, men vet ni vad? Dethär bjuder jag på! Jag är så himla tacksam och glad över vad jag fått ut av dethär och att jag äntligen insett vilka som är mina riktiga och sanna vänner. Vilka som aldrig högg mig i ryggen eller baktalade mig när jag gick igenom en utav dem jobbigaste perioderna i mitt liv och behövde dem som mest.  

Jag är tacksam över vad som komma skall, min familj som ställt upp till 110%, och mina fina vänner - gamla som nya.  

mannen i mitt liv, <3 

love, r.s.