Kommer jag någonsin kunna sätta mig ner och gilla läget? Känna mig någorlunda nöjd över situationen och känna att detta trots allt är helt okey?  

Jag måste varit en himla dum och hemsk människa i mitt tidigare liv som förtjänar att må såhär och behöva gå igenom dethär just nu.  

Jag valde aldrig att bryta upp med eric för att det var så jag ville ha det eller för att mina känslor hade försvunnit. Jag valde att göra det beslutet för att jag trodde att det skulle gynna oss i det långa loppet. Som en "varning" att det faktiskt var dags att tänka om och ändra sig. Prioritera mig och vårat barn.  

Trots att jag menade väl så sitter jag där jag sitter idag. Men hur skulle jag någonsin kunna veta eller ens vara beredd på att han bara veckor efter att vi gjort slut väljer att gå vidare med livet, med en annan tjej? Att han gör så efter att knappt 1 vecka innan tagit kontakt med mig och påstått att han vill att vi ska lösa allting, han och jag, tillsammans. Känns som att någon slagit undan mina ben, kapat mig från midjan och neråt och att jag kommer ligga här på marken föralltid utan att lyckas ta mig upp igen.  

Vilket helvete att veta att jag inte har någon att dela dethär med. Att killen som det var meningen att jag skulle vara med är med någon annan. Mitt barn kommer aldrig få växa upp med båda sina föräldrar. Och någon annnan kommer så småningom ta hand om mitt barn.  

Kan inte förklara denhär känslan. Det hugger och skaver i kroppen. Har panik och inser att jag helt och hållet tappat greppet. Vi kan varken med ord eller handlingar göra dethär ogjort längre.  

Har sett på reprisen utav "drömmen om ett barn" och bölat ännu mer. Tycker att det är så orättvist och fel att människor som älskar varandra och försöker skaffa ett barn får missfall eller kanske till och med aldrig lyckas bli gravida. Och här sitter jag och kan inte se positivt i någonting alls just nu. Förtjänar jag ens mitt barn då? Förtjänar jag allt det fina som komma skall?  

Ska jag någonsin kunna ta mig upp från botten och tänka klart? Se framemot dethär på samma sätt som jag gjort innan och se samma lycka i det nu som jag gjorde då? 

Ni kanske undrar varför jag skriver av mig och lämnar ut hela mitt privatliv i en stackars blogg? Jag vill helt enkelt kunna gå tillbaka sedan och läsa om hela min graviditet och tyvärr är dethär helvetet något som hör till just nu... simple as that! 

love, r.s.