Ibland kan jag inte låta bli att känna mig som världens svagaste människa när jag drar igång med mina krokodil tårar och blir en jävla cry baby på grund av att livet faktiskt är lite tufft just nu. Funderar ständigt på varför just jag förtjänar att känner såhär. Men sen kan jag inte låta bli att vara så jävla stolt och nöjd över mig själv när jag läser alla möjliga gravidbloggar och allas berättelser om hur dem aldrig någonsin skulle klarat av sina graviditeter utan deras pojkvänner som ställer upp med att trösta, laga mat, lyssna, ge dem massage och peppa. När jag väl inser att jag faktiskt klarat dethär helt själv. Jag har stått ut med att spy 24/7 samtidigt som jag var tvungen att laga mat, städa, diska och jobba. Jag har inte haft någon pojkvän som masserat mina fötter efter en lång dag eller som tyckt synd om mig när jag brytit ihop. Jag har gått igenom dessa 32 veckorna helt ensam, jobbat på två olika jobb två olika pass varje dag , stått ut med allt skit och blivit sviken utav en av dem människorna som jag värderat högst i hela världen. Och trots detta så står jag fortfarande upp. 8 veckor kvar tills lilleman förhoppningsvis kikar ut och jag får min "belöning" för denhär mödan. Då kan jag äntligen kolla tillbaka på dethär och inse hur jävla stark jag faktiskt är och att jag aldrig någonsin förlorade någon, utan att någon förlorade oss. Jag sa ifrån för mitt barns bästa och gav upp någon som jag älskar för någon som jag älskar tusen gånger mer, hur ska jag någonsin kunna ångra det? Denhär sista tiden ska jag enbart tänka på mig och lilleman, fokusera, samla energi och förbereda mig så gott det går på det som väntar. Jag har varit dum som svalt det mesta och förlåtit. Älskat och gett en ny chans. Mig har man kunnat sparka på medans jag legat och jag endå stått där och försökt förstå. Men mitt barn är värd mer än så, mitt barn är värd så mycket mer än dig......  

love, r.s.