Äntligen börjar jag komma tillbaka till min vardag och livet igen. Att ta en paus från allt var det absolut bästa som kunde hända mig. Jag har fått den tid jag behövde för att läka någorlunda, samla energi och fokusera på det som faktiskt är värt att fokusera på. Lärt mig att skjuta undan kommentarer och människor som inte är värd min tid. Kan inte påstå att jag är där jag vill vara än, men jag är en bra bit på vägen. 

Har fått många kommentarer om eric, hans nya tjej och tankar om dem. Men jag väljer att inte publicera dem utan raderar allihopa istället. Jag skriver här för att berättar om min graviditet och mitt liv och eftersom varken någon utav dem är en del utav det längre så skippar vi dem båda från och med nu. Nog sagt om detta. 

Gick in i v.36 häromdagen och insåg att det trots allt inte är någon dans på rosor att vara gravid. Att bara vända sig i sängen är en ansträngning i sig nuförtiden. Kliver upp 5-6 gånger varje natt och är panik kissnödig. Och mitt illamående har kommit tillbaka och är värre än någonsin, spyr numera från både mun och näsa, samtidigt. Förvärkar från helvetet, vill för det mesta bara dö när dem sätter igång. Kan inte låta bli att undra om jag ens pallar med en riktig förlossning med riktiga värkar? Jag har bara gått upp 5 kilo sammanlagt under graviditeten och kan inte förstå hur folk som gått upp t.ex. 15 kilo orkar med all extra vikt?! Min kropp har redan gett upp. 

Men nu hoppas jag bara att dessa 4 sista veckor går snabbt. Eller ännu bättre, att han kikar ut typ 2 veckor förtidigt ;) 

Tänk att även jag kunde böja mig ner och knyta mina egna skor en gång i tiden, såhär snygg ska jag snart bli igen!  

love, r.s.